Beskrivning
Som titeln signalerar återupptar vi härmed vår breda undersökning av Spåret (som påbörjades i föregående nummer). Numret inleds med en essä om »Kafka och hans föregångare« av Jorge Luis Borges i översättning av Lasse Söderberg, med en kommentar av Håkan Trygger. Borges essä öppnar för en alternativ förståelse av tid och historia, men även för spåret och dess temporalitet. Hur uppstår spåret som historiskt fenomen? Från vilka tidsliga perspektiv dras de spår upp som bildar de traditioner som tänkandets och estetikens historia utgår från? Dessa frågor adresseras också av Matilda Amundsen Bergström i en artikel om de spår som den antika skalden Sapfo plötsligt började efterlämna sig på 1550-talet i det franska språkområdet. Spår som förkroppsligades i reinkarnationer av den antika poeten. Ett slående exempel är poeten Louise Labé som framställde sig själv som »la nouvelle Sappho«. Fenomenet med spår som uppstår i efterhand, som inte pekar mot ett objekt utan mot en tomhet, en frånvaro, återkommer Anders Lindström till i en essä om Edith Södergran, där han turnerar hur spår av antiken, framförallt förmedlade via Nietzsche, frambringar en »otidsenlig« närvaro i Södergrans diktning.
Från grekiska spår går vi över till romerska via Per-Arne Bodins artikel om den ryska nationalskalden Aleksandr Pusjkins triumfatoriska skapelse av ett poetiskt monument, ett »oförglömligt minnesmärke«, över sig själv genom en imitation av Horatius. Från det triumfatoriska vänder vi uppmärksamheten mot det smutsiga genom Sophie Wennerscheids essä om hur omgivningens smuts och fattigdom kan sätta spår på den mänskliga kroppen. Smutsen blir en andra hud som inte går att skrubba bort och som spårar människans identitet. Den tematiska delen kring spår avslutas sedan med Einar Askestads lyriska dialog Månarmbandet, där spåren av en kärlekshistoria skrivs samman med en kosmisk resa.
I numrets öppna del fortsätter vår pågående serie med bidrag av och kring Umberto Eco. Sven-Olov Wallenstein har översatt »Det öppna verkets poetik«, inledningen till Ecos Opera aperta (1962), där Eco utlägger teorin om det öppna konstverket i sina grunddrag. Därefter följer Ecos klassiska strukturella studie av Ian Fleming, »Berättarstrukturerna hos Ian Fleming«, i Jane Lundblads översättning. Avslutningsvis kommenterar Wallenstein hur dessa två texter kan läsas i förhållande till varandra.
Konsten i numret utgörs huvudsakligen av verk av Balázs Kicsiny som Daniel Pedersen introducerar. Kring Kicsinys verk vindlar även László Krasznahorkais text i form av en enda lång mening i översättning av Daniel Gustafsson. Felice Rova presenterar även konstnären Paula Urbanos projekt kring exil och arkeologiska spår.
På baksidan av numret visas en reproduktion av Carla Garlaschis verk Gelatin Coagulator (2010).
