Beskrivning
Vad har vårt språk och vår hållning till världen med varandra att göra? I den här lilla essän, skriven mot bakgrund av morden på Utøya och ursprungligen avsedd för en bokserie som uppmärksammar införandet av kvinnlig rösträtt i Norge, får den här gamla frågan ny kraft och realitet.
En ”rättfärdig och kärleksfull blick” på omvärlden är, hävdar författaren med en formulering hämtad från Iris Murdoch, liktydigt med en uppmärksam blick, en blick som förmår skönja saker och ting sådana de faktiskt är. Och en sådan blick står i sin tur i ett intimt förhållande till ett uppmärksamt språk, vilket utan att hamna i scientistiska eller postmodernistiska fallgropar förmår fylla sig självt och sina brukare med verklighet. Det uppmärksamma språket och den uppmärksamma blicken har därmed långtgående etiska implikationer.
För den norska litteraturvetaren Toril Moi är det vi kallar litteratur framför allt ett särskilt uppmärksamt och verklighetsbärande språk. På en precist formulerad prosa gör hon genom diskussioner av bland annat Henrik Ibsens dramer, Simone Weils tänkande och rättegångshandlingarna efter Utøya läsaren uppmärksam på vad det kan innebära att läsa, tala och skriva idag.