Beskrivning
”Vi lever för det mesta i slutna rum. De bildar den miljö ur vilken vår kultur växer fram. Vår kultur är till viss del en produkt av vår arkitektur. Om vi vill lyfta upp vår kultur till en högre nivå så är vi på gott och ont tvungna att omvandla vår arkitektur. Och detta kommer bara att vara möjligt om vi tar bort det slutna från de rum vi lever i.”
Så inleds författaren, uppfinnaren och tecknaren Paul Scheerbarts manifest ”Glasarkitektur” från 1914. Scheerbart pläderar här för glasets kapacitet att fullständigt revolutionera inte bara byggnadskonsten utan hela den mänskliga tillvaron. Om tegelarkitekturen ersätts av glasarkitektur skulle jorden bli ”som insvept i en klädnad av briljanter och emalj. Man kan inte ens föreställa sig denna härlighet … Vi skulle ha ett paradis på jorden och inte behöva skåda längtansfullt mot paradiset i himlen.”
I denna volym presenteras Scheerbarts visionära text för första gången på svenska i översättning av Sven-Olov Wallenstein, som också har skrivit ett utförligt efterord. Texten åtföljs av arkitekten Bruno Tauts ”Glaskedjebrev”, där Scheerbarts glasidéer förenas med en utopisk arkitektur, och av tänkaren och författaren Walter Benjamins Scheerbartinfluerade kortessä ”Erfarenhet och fattigdom”.
